From the ashes she will rise

Kom på här om dan att jag ju har en blogg, som legat inaktiv i sisådär ett halvt decennium nu.
Känns dock som att tiden är  mogen för att skriva lite här igen. Så får framtiden utvisa ifall känslan håller i sig.

Började med att läsa igenom tidigare inlägg/utkast och ändra layouten. Och precis som brukar ske när en skådar bakåt längst med sin egen tidsaxel så drabbades jag av självinsikter. Framförallt av en stark insikt (som inte kan vara särskilt unik för just mig) om att mitt yngre jag var betydligt mer pretentiöst än vad mitt nuvarande jag är.

Det finns tydliga bevis för detta. Kallade t ex bloggen för "Utflöde". En plats där min tankar och åsikter liksom bah skulle flöda ut i vackra, upplysta, intellektuella strömmar. Där en kunde bada i genomtänkta inlägg som försökte vara så opartiska och se till alla sidor så pass mycket att de i slutändan blev ointressanta pga förtog sitt eget innehåll och poäng.

Tonen kommer att bli lite syrligare framöver. En har ju blivit äldre, visare och grinigare som sig bör. Nått det där klassiska skedet i livet där en förstår, djupt in i själen, att en bara har ett liv och att det slösar för mycket dyrbar tid och energi att försöka att inte förarga någon, speciellt de kopiösa mängder av folk som har jättedumma åsikter.

#life #wisdom #carpekarpen

Obs! Jag försöker inte trycka ner mitt yngre jag när jag raljerar över tidigare inlägg, för jag minns mycket väl hur jag tyckte, tänkte och kände när jag skrev dem. Var väldigt uppfylld av tanken på att vi alla nog skulle kunna komma överens och hålla med varandra om saker bara presenterades på rätt sätt och alla fick ta del av alla sidor. Det är en fin om än naiv och kanske inte så produktiv tanke. Det är lite skönt att se att vissa bra saker ändå kommer med ålder, så som cynisk realism till exempel höhö