En liten lärdom

Jag har problem med oro och ångest. Så pass att jag just nu går en behandling på nätet som del av en studie för behandling med personer med överdriven oro och ångest. Det innebär att jag är bra på att jaga upp mig. Och när jag väl jagat upp mig är det svårt att lugna ner sig igen. Det kan leda till onödigt dramatiska situationer.

Förra veckan var jag mycket stressad. Hänga med familjemedlem till akuten och tentaplugg lägger liksom ingen bra grogrund för pepp och lugn. Det gjorde att jag redan var upptrissad och när tanken om att lilla fröet i magen rörde sig mindre än vanligt (vilket iofs stämde) fått fäste så skenade det i väg.

Först grät jag inför Simon för att jag var orolig. Sen läste jag på och försökte lugna mig, innan vecka 24 betyder minskade rörelser ingenting eftersom de är så små att de kan lägga sig långt bak och chilla istället. MEN ÄNDÅ bestämmer jag mig för att ringa 1177 och fråga om de tycker jag borde kolla med min barnmorska på måndag. Och de bah "du ska ringa förlossningen nu, när vi lägger på så ringer du direkt" med superseriös röst. Paniken.

Så jag ringde förlossningen jag inte ens är reggad på en pga för tidigt och hon jag pratade med var egentligen fett chill och sa att jag inte skulle oroa mig. Men eftersom det var så lugnt hos dem just nu kunde jag komma in för en extra kontroll om jag ville. Tackar ju inte nej till detta så vi åkte in. Och hela vägen hade jag en inre konflikt. Jag borde inte ta onödig vård, meen å andra sidan tänker inte jag riska att det är nåt med min bebis.

Hur som helst, vi kommer fram blir inskrivna och lugnet börjar sänka sig. Tills barnmorskan säger att det blivit fel, och att jag är i en vecka för tidigt för att de ska kunna göra något ändå så jag måste gå till gynakuten istället.

Problem 1: Det är inte så kul att få höra att ens foster inte räknas som värd att rädda än, även om jag hajar att det i verkligheten är så, speciellt när en är 2 dagar ifrån att tilhöra "rätt" kategori/vecka.

Problem 2: Jag kände direkt inte att jag platsade på gynakuten.

Såå vi släpar oss trots allt till gynakuten och möts av världens snällaste och mest barska sjuksköterska. När hon fick höra varför jag var där stirrade hon trött och sa att de som skickat hit mig var inkompetenta allihop för det fanns inget att oroa sig för. Hon berättade hur illa läget var på akuten och att folk väntat i närmare 9h på att få träffa en läkare.

- Vill du att jag skriver in dig ändå?

- Nej tack, vill inte ta plats i onödan.

Då tror jag hon hajade att jag var där lite mot mitt bättre vetande för hon tog in mig, i smyg, på ett rum och lät oss lyssna på hjärtljuden. Skällde lite på mig för att jag hetsat upp mig, tog emot min darriga kram och ursäkt och önskade oss lycka till.

Herregud. Så skakig som hela den här upplevelsen gjorde mig. Dels ångesten över att något skulle vara fel på mitt foster (som jag nu börjat känna är mitt barn), dels ångesten över att jag typ visste att jag inte borde ha ringt 1177 ens och så frustrationen över att de eldat på min stress genom att gå emot deras egna riktlinjer på hemsidan och rekommenderat att jag kontaktade förlossningen. Och så att förlossningen inte såg på en gång att jag var i en vecka för tidig för att de skulle agera ändå. Så många fel på en kväll.

Aldrig igen. Från och med nu är jag lugn som en filbunke. Sa hon med trovärdighet.