In i graviddimman

För er som inte vet det än så är jag gravid. I vecka 19! Vi ska ha barn, i september, och det är magiskt, fantastiskt, jättekul och samtidigt jätteläskigt och skitjobbigt.

Jag visste såklart innan vi började försöka att graviditet för det mesta är obekvämt och slitigt, meeen det är klart att jag inte kunnat föreställa mig precis hur jobbigt och jävligt det kan vara. Precis som jag inte kunnat föreställa mig hur underbart det är när en t ex känner de första sparkarna eller ser sitt barn på ultraljud för första gången! (större än störst känns det)

Saker jag var orolig för innan graviditet:

• Att jag inte skulle klara av att äta ordentligt och typ svälta mitt barn pga gammal matproblematik
• Att jag skulle få tusen stretch marks
• Att må illa och kräkas offentligt/inte kunna göra någonting pga kräkig
• Att de skulle ha för dålig koll på mina levaxin-nivåer och att mitt barn ska få hämmad utveckling pga detta
• Järnbrist
• Förlossning

Är såklart fortfarande orolig över mina levaxinnivåer, järnbristen och förlossningen. Det är liksom en fortgående process. Samt nya grejer som att mina magmuskler kanske aldrig sluter sig igen och foglossning. Stretch marks skiter jag i, har inte fått några hittills och de gör ingen förnär annat än att de syns. Får se om jag ändrar mig när de väl dykt upp, det är lätt att inte bry sig när en själv inte är "drabbad" liksom.

Det här har dock varit jobbigast so far:

• Generellt äckel över mat och dofter. Har mått illa men inte så jag kräkts, istället har jag haft jättesvårt att vara i närheten av mat, matlagning, matrester och disk men samtidigt behövt äta typ varannan timma. Saker på gatan har luktat så starkt också. Allt har haft en distinkt doft. Även min sambo. Och min hund. Och mina lakan. Och mina kläder. Och mina händer. Osv i all evighet amen
• Att jag var så svullen i början att jag trodde det var bebben som redan dök fram men det var bara gas och förstoppning
• Att alla just nu säger "det syns ju inte aaaaalls". Jo, det gör det för mig och andra som känner mig väl och det är lite ledsamt att du inte bekräftar min jättesöta lilla kula.
• Ont i skinkan. Tydligen finns det ett så kallat piriformis syndrom, där piriformis svullnar/spänns och trycker på delar av ischias. Det är vanligt hos gravida pga musklerna kompenserar för den begynnande bäckenuppluckringen (mmm ljuvligt ord) och kan då bli lite överansträngda. Det gör mer ont när jag går mycket. Och jag tycker om att gå :(
• Känsliga slemhinnor, dvs nästäppa och svid i underlivet. Såna extrema moodkillers båda två.

Och sist men inte minst: HJÄRNDIMMAN OCH TRÖTTHETEN. Åh herre vad jag inte visste vad trött var innan första trimestern slog till. Det har blivit bättre nu i andra men jag har precis haft en vecka av total utmattning så det håller tyvärr i sig.

Går det att plugga bra när en somnar så fort en kommer hem från skolan? Svar nej.

Går det ha ett roligt, fullt socialliv med detta? Svar nej.

Går det att lära sig något när en väl är vaken och pluggar? Också svar nej.

Dock är jag superstolt över mig själv att jag kom över nästan all matångest de första veckorna! Mitt barn har fått prima mängder mat. Och om jag bara tar mig igenom sista delen av terminen utan fler rester (har en omtenta från den värsta hjärndimmans tid) så ska det bli asfett att ha sommar där jag vaggar omkring och baby-fixar och myser med Simon och Bella.

Ps. Det här inlägget har mest handlat om det som varit tufft hittills men trots allt detta kvarstår faktum att det här är ett planerat och efterlängtat barn och att jag tycker det är något av en ynnest att få vara gravid <3